Barnet i flyktinghelvetet

 

 

-Mr Runi, my son is dead!

 

Jag möter mannen med rötterna i krigets Mogadishu på kommunens flyktingmottagning, det var fredag eftermiddag, klockan hade precis passerat fyra. Våren var på väg mot försommar, trots detta var luften för ögonblicket fylld med kristaller av is. Kände mig tvungen att ställa frågan, även om jag visste dess svar.

 

- I`m sorry Fasir, what did you say?

- My son is ded Runi.

- Fasir, vad kan jag säga, jag är så oerhört ledsen.

- Sutch things happens in our part of the world.

-Orkar du berätta vad som hände din son?

- Bad water, bad water.  

                                     

MUSIK= Scorpions, Send me an angel

 

Välkomna älskade lyssnare till mitt sommarprat, ett program som just ni har röstat fram, jag känner mig minst sagt ödmjuk inför uppgiften och hoppas verkligen att du ska känna dig delaktig, men också berörd.

 

Vår stund tillsammans kommer att handla om flyktingar, inte skatteflyktingar, utan om äkta flyktingar, människor som flyr för sina liv. Barnen finns mitt i detta helvete, i krigets helvete.

 

Mitt namn är Rune Hammargren, jag ska göra mitt yttersta för att just du ska bli min medresenär på denna resa, en resa som kommer att gå via flera länder där våra älskade barn i många fall får betala priset av vuxna människors handlingar och beslut. Inte bara krigsherrars och föräldrars, utan också beslut fattade av människosmugglare, de grymmaste av alla.

 

Fasirs hustru hade tillsammans med de två barnen tagit bussen från Mogadishu i Somalia till Addis Abeba i Etiopien. Målet var svenska ambassaden, för att därifrån kunna söka sig vidare till maken och Sverige.

 

Resenärerna erbjöds vatten från PET-flaskor, Fasirs hustru hade inte haft något val, utan var tvungen att erbjuda sonen som var äldst det smutsiga vattnet. Moderns bröst kunde inte erbjuda mjölk till båda barnen.

 

-Var är hustrun och dottern nu Fasir?

-De var nästan framme i Addis när min fru fick telefonsamtal från modern i Mogadishu som blivit svårt sjuk. Min fru återvände dagen efter med samma buss.  

-Din hustru hann aldrig fram till Addis?-Nej.

-Visste ambassaden att hon och barnen skulle komma?

-Nej.                          

-Fasir, jag tar kontakt med ambassaden i Addis via E-post, meddelar att din hustru och dotter kommer. Jag kan inte lova att jag får kontakt med ambassaden, inte heller lova att detta för ditt ärende framåt. Ska jag ändå göra ett försök?

-Yes Runi, tack så micket , you are very kind.

-Vill du ha någon att prata med i kväll så är du välkommen till mitt hem?

-No, thank you Runi, i have friends if i want to talk.

 

Musik= Eric Clapton, Tears in heaven

 

Måndag morgon, åter på jobbet. Jag satte mig direkt vid datorn, Googlade fram utrikesdepartementet och hittade ambassaden i Addis. Valde en kvinna bland namnen som rullades upp. Beskrev kort situationen som Fasir och hans familj befann sig i, lämnade Fasirs dossiernummer. Bad om återkoppling om detta var möjligt.

 

Redan efter lunch fanns svar från ambassaden i Addis i mailens inbox. Så djupt imponerad jag blev av denna kvinna långt därute i ett land, så långt borta från vårt, kvinnan var behagligt tydlig.

 

”Be Fasir kontakta hustrun, att han då lämnar sitt dossiernummer till henne, detta ska hon visa upp så fort hon kommer in till ambassaden, påtala att detta är oerhört viktigt”.

 

Jag lämnade informationen till Fasir samma dag. Därefter gick det ett antal veckor, en dag kom meddelande från receptionen att jag hade besök. Ser Fasir sittande på en bänk, han slår kepsen mot sitt ena knä, något i ultrarapid. Huvudet hänger tungt vilande i den högra handflatan.

 

-Fasir, välkommen. Vad kan jag hjälpa dig med?

-Runi, my doughter is ded.

 

Fasir uttalar orden samtidigt som tårar banar väg utför hans kinder, för första gången ser jag mannens inneboende känslor ta över. Nu orkade han inte mer, båda barnen var döda.

 

MUSIK= George Harrison= My sweet lord

 

Vi möttes ett antal gånger härefter, där jag och i vissa fall Fasir fått återkoppling av något slag. Efter ett antal veckor kom hustrun fram till ambassaden i Addis, nu utan parets älskade barn. Ambassadpersonalen kunde återförena hustrun med sin make via Migrationsverkets dossiernummer.

 

Jag har sett Fasir tillsammans med hustrun promenerande genom samhället vid ett tillfälle, det fanns ingen möjlighet att stanna bilen vid tillfället, de såg trots allt lyckliga ut. Givetvis skulle det aldrig gå att väga deras inneboende sorg på våg. Sista gången Fasir och jag träffades, var efter det att jag slutat min anställning som kommunal flyktingsamordnare, vi möttes på en smal trottoar i samhället. Mannen log långt innan vi var framme vid varandra.

 

-Hej Runi, hur mår du?

-Tack jag mår bra, hur mår du Fasir, jag förstår att din fru har återförenats med dig, eller hur?

-Ja min fru bor med mig nu, vi mår bra och ska snart flytta.

 

Det fanns åter ett mått av glädje i rösten när han berättade om flytten norröver till en stor stad, precis som hans röst låtit långt tidigare, vid tillfället då vi träffades första gången.

 

Fasir berättade om planerna för framtiden, att han och hustrun nu skulle skapa en hållbar framtid i det nya landet, att förhoppningsvis kunna få barn på nytt, få arbete och göra rätt för sig. Därefter sa vi precis som man brukar i de här lägena, vi ses, ha det så bra min vän.

 

Fasir och jag har aldrig mötts härefter, min gud vad jag saknar denna medmänniska, hur underbart hade det inte varit att få möta hans hustru, höra henne säga att livet måste gå vidare utan de älskade barnen, att även hon hade tron på livet och en framtid i vårt fantastiska land, i Fasirs och mitt land, Sverige.

 

MUSIK= Animals, House of the rising sun

 

Jag har tillbringat en del av mitt yrkesverksamma liv inom kommunalt flyktingmottagande, också varit med och byggt upp boende för ensamkommande barn, jobbat som handläggare vid Migrationsverket, så visst har jag stött på flera människoöden som fastnat i min innerstas djupa brunn. Människoöden där barn har varit inblandade och som har separerats från sina föräldrar, där människosmugglarna har satt föräldrarna i en bil, barnen i en annan.

 

I flera fall har det slutat med att barn och föräldrar har kommit till olika länder på sin flykt från något helvete, här har Migrationsverkets tjänstemän i det tysta återförenat barn med förtvivlade föräldrar, ofta med hjälp av organisationer som Röda Korset och UNHCR. Utöver organisationerna har stora ideella insatser i många länder gjort återföreningen mer human och utan dessa skulle kanske utgången inte bli den som vi alla hoppats på, där splittrade familjer, barn och föräldrar kunnat återförenas, barn som har hittat hem igen till sin mamma och pappa.

 

Efter musiken kommer jag att ställa en fråga till dig, enbart till dig älskade lyssnare.

 

MUSIK= Foreigner, I want to know what love is

 

Min fråga till dig är om du vill, eller rent av vågar följa med mig på en resa? Inte vilken som helst, det kommer att bli en resa inom dig själv, där du kanske får svar på, var du som individ befinner dig på humanismens pallett. Det här är ett hypotetiskt flyktingöde, ändå var jag personligen en del av verkligheten, välkommen ombord min vän och medmänniska.

 

Jag är pappan och du mamman, vi har tre underbara barn tillsammans, en son och två döttrar. Våra föräldrar har gemensamt skramlat ihop sina sista mynt för att barn och barnbarn ska få en bättre framtid än den som kan anas i det älskade hemlandet. Det råder krig, för en timme sedan slog en granat ned i grannens hus, samtliga dog. Alla var våra släktingar, barnen var våra barns kusiner, deras far var min bror, huset var stort därför bodde både dina och mina föräldrar där. De blev också dödade. Du sprang in i ruinerna först av oss, men till ingen nytta, du fick ändå med dig en kär ägodel därifrån, familjefotot som hängt vid sidan om rummets enda möbel.

 

Det var en större soffa, lika sliten som stor. Du min älskade kvinna kommer utspringande efter besöket i ruinerna, i handen håller du familjefotot, det var indränkt av blod, med din ena hand försöker du stryka bort släktens blod från glaset som av någon oförklarlig anledning har klarat sig. Våra blickar möttes för en stund, vi var helt överens, nu flyr vi vårt älskade land. Beslutet fattade vi utan att kommunicera verbalt, tillsammans gjorde vi allt för att locka fram våra barn från sina gömslen, ingen av dem yttrade ett ord. Deras frusna blickar talade till oss föräldrar, vi förstod båda att de inte var kommunicerbara i nuet.

 

MUSIK= Kamahl, The Elephant song

 

Dagar senare befinner vi oss vid vårt hemlands kustområde, snart fick vi erbjudande om att bli översmugglade via ett antal länder till ett annat land långt borta, landet hette Sverige. Vi hade hört talas om det vid flera tillfällen. Det skulle kosta etthundratusen kronor för hela familjen, vi hade bara hälften av summan, därför behöll smugglarna våra pass som någon form av pant.

 

Givetvis skulle vi få tillbaka dessa så fort vi betalat hela summan, det var bara att ringa till personen som vi nyss fått mobilnumret av, därefter skulle allt vara frid och fröjd. Dock skulle ett litet problem dyka upp vid horisonternas horisont, var skulle vi få tag i femtiotusen kronor, hur skulle du och jag kära hustru på ett lagligt sätt komma över denna summa? För lagligt ville vi absolut att det skulle vara, det ligger i vår hedersamma uppfostran.

 

Vi får försöka lösa detta senare. Smugglaren skriker att vi ska ta plats i bilarna, ett av våra barn, sonen som nyligen fyllt sju placeras i en annan bil. Både du och jag protesterar högljutt, men den vänliga smugglaren med Kalashnikoven pekar bestämt mot dörren som vi nyss tagit oss ut från och menar att alla bilarna ska till samma destination. Den vänliga smugglaren menar att det är bara att ta det lugnt, vi ska alla återförenas om någon dag, eller två.

 

MUSIK= U2, With or without you

 

Vi är nu i ett annat land, jag vet inte vilket. Den vänliga smugglaren med Kalashnikoven bad oss lämna bilen, han var på väg att fälla baksätets ryggstöd när du min kära hustru skriker ut frågan till smugglaren med vapnet, ”var är vår son”? Mannen lyfter axlarna, bara några centimetrar, knappt så det märktes. Håller fram händerna och menar, hur ska jag veta det?

Du min älskade hustru skriker ut din förtvivlan över det helt otänkbara, vår sjuåriga son är försvunnen och vi vet inte var han befinner sig överhuvudtaget. Med andra ord, vi vet inte var vi ska börja leta. Det rann tårar utmed dina kinder samtidigt som jag försökte svälja smärtan i min hals, smärtan som brukar infinna sig något innan man börjar gråta, min jackas smutsiga ärm torkade försiktigt tårarna, speciellt från din högra kind, där såret ännu inte läkt ut efter en tidigare granatattack. Smugglaren pekar återigen med sitt svarta vapen, han menar att vi ska hålla oss på avstånd så att han får fortsätta med bilens inredning.

 

Från att ha suttit i varandras knän under många mil ska vi nu tillsammans med två av våra tre barn och ett för oss helt okänt par paketeras likt sillar i en sardinburk i bilens bakre utrymme. Stunden senare kommer en presenning att täcka våra kroppar, vi har fått stränga order om absolut tystnad, om vi yppade ett enda ord skulle landets polis fängsla oss och vi skulle aldrig mer få träffa våra barn. Det var hotet, ett hot som skulle innebära att vi i det närmaste stängde ned vår andning.

 

Efter ytterligare dygn bytte bilarna chaufförer, de som skulle föra oss den sista biten mot landet Sverige såg inte riktigt ut som vi, deras hy var betydligt ljusare. Vi förstod att vi närmade oss gränskontrollen till det nya landet, vi tryckte hårt under presenningen. Efter någon timme hade vi lyckats passera gränsen och bilarna stannade, vi uppmanades att gå ur. En man från varje fordon talade om att vi skulle gå till fots den sista biten, när vi kom fram till migrationsmyndigheten skulle vi bara uttala ett enda ord, inte mer. Ordet var asyl.

 

MUSIK= John Lennon, Imagine

 

På väg fram mot myndighetens byggnad kramade du min hand, vände dig mot mig. ”Tror du att det fina landet Sverige tar emot oss kära make, tror du verkligen det”? Mitt svar till dig blev, ”visst kommer världens bästa land att ta emot oss älskade hustru, vi är människor på flykt undan krigets helvete”. Visst kommer det nya landet att ta emot oss.

 

Den stora byggnaden hade bara en ingång, där stod väldigt många människor på kö redan nu, de flesta såg ut att ha kommit från vårt land. Stora väskor varvades med många barn, tänkte tanken som var en självklarhet i vårt land. Barnen är vår framtid och ett mått på själslig rikedom, på framtidstro och kärlek.

 

Halvtimmen senare stod också vi i den ändlösa kön, med väskor och med våra barn. Inte alla, du min älskade hustru grät hejdlöst när din sökande blick inte kunde finna vår sjuåriga son, jag såg hur din blick scannade av kön i dess förlängning. Varken du, eller jag fann vår älskade son i massorna av personer som förmodligen lämnat samma land och samma helvete bakom sig som vi gjort.

 

Efter en stund gick regnet över till snö, vi hade hört talas om de små vita bommullstussarna som kom från himlen när det blev riktigt kallt, nu var det kallt. Vi var både blöta och frusna, flickorna hade krupit in under våra korta jackor för att söka det lilla skydd vi kunde erbjuda från den värsta kylan, blåsten förstärkte allt, iskylan kröp in under kläder, in i märg och ben. Flickornas klänningar lämnade nedre delen av benen bara, sandalerna av plast skyddade möjligtvis något mot den frusna marken, inte mer.

 

Kön rörde sig sakta framåt, jag sa till dig min kvinna att om vi har tur så kanske vi är under tak om en timme, eller så. Du svarade mig med orden, ”flickorna är fantastiska, de säger inget om kylan, även att jag vet att de fryser”. Jag tänkte för mig själv, de har inte yppat många ord sedan granaten slog ned och dödade stora delar av vår älskade familj. Kort härefter bryter du ihop på nytt kära hustru, du skriker ut vår sons namn med förhoppningen om att han ska svara dig någonstans ute i folkvimlet.

 

Det kom inget svar, han fanns inte här och vi vet inte var vår älskade son befinner sig ute i vår enorma värld. Jag gör allt för att trösta dig älskade hustru, ger dig också ett heligt löfte om att jag ska finna vår förlorade son, om ingen annan gör det, så kommer jag att göra det. Vår familj ska bli hel igen kära hustru, det lovar jag dig. Du lugnar dig något, din förtvivlan övergår till lättare snyftningar, du kramar min hand krampaktigt.

 

MUSIK= U2, I haven’t found what i´m looking for (Joshua Tree -87)

 

Den väldigt trötta, men vänliga tjänstemannen vid migrationskontoret pratade med oss och samtidigt med en kvinna som pratade vårt språk i en stor grå telefon, hon översatte hela samtalet där vi fick svara på ett antal frågor. Den viktigaste var nog ändå om vi hade någon form av ID-handling med oss, jag förklarade att smugglaren tagit våra pass som någon form av pant, eftersom vi inte kunde betala hela summan som mannen begärt för vår biljett till landet Sverige, jag visade också tjänstemannen mobilnumret till smugglaren, men det fanns inte något intresse av det.

 

Du skrek ut orden älskade hustru, ”vår son saknas och vi vet inte var han är”. Jag försökte lugna dig, bad att jag skulle få förklara hur allt förhöll sig. Tjänstemannen lyssnade och lovade att göra en anteckning om detta i vår akt, mannen stod vid sitt ord. Jag såg hur han skrev på datorn allteftersom jag beskrev vår flyktväg, men på frågan om i vilket land sonen kunde befinna sig i, hade vi inte något svar.

 

Tjänstemannens sista ord var, ”vi ska försöka hitta er son, vi kommer att göra allt som står i vår makt, jag lovar”. Jag tackade mannen som satt innanför glasrutan. Med handlingar i handen som visade att vi sökt asyl i landet Sverige, gick vi ut mot bussen som skulle föra oss till boendet för natten.

 

Två dagar senare skulle vi få åka buss till ett samhälle där vi skulle få tillgång till egen lägenhet, tänk att få egen bostad så snabbt, glömde för en kort stund att landet Sverige var världens bästa land. Efter fem timmar på bussen anlände vi det nya samhället, fick information om vissa regler som gällde i det nya landet, därefter nycklar till lägenheten. Migrationsmyndigheten hade satt in pengar på ett bankkort så att vi kunde handla mat och snart skulle vi få träffa ännu en tjänsteman, nu på det nya migrationskontoret, där och då skulle vi på nytt kunna lyfta frågan angående vår försvunna son. Men, vågar vi hoppas på att få se vår älskade son i livet, eller?

 

Musik= The Eagles, Hotel California (Capital Centre -77)  

               

Två veckor senare träffade vi handläggaren vid något som kallades för Migrationsverket, mannen presenterade sig och hälsade oss välkomna. Han hade många frågor att ställa till oss, det var i det här ögonblicket min älskade hustru och jag fick möjligheten att ställa frågan, ”ursäkta min herre, hur ska vi kunna hitta vår förlorade son. Kan ni möjligtvis hjälpa oss”?

 

Du min kära hustru gråter hejdlöst och säger, ”min herre, vår son är bara sju år och är alldeles ensam någonstans där ute i vår stora värld. Försök förstå hur vi mår under nätternas sömnlösa mörker, vi ber er”. Mannen tog upp ett antal servetter av papper, sträckte vänligt över dem mot dig älskade hustru. Migrationsverket kommer absolut att göra vad vi kan för att ni ska kunna återförenas med sonen, vilket land befann ni er i när ni separerades från sonen, kan det ha varit Tyskland? Jag svarade mannen att det kan ha varit så, utan att vara säker. Vi lämnade vår sons födelsedata.

 

Mannen kunde inte lova någonting, men skulle försöka göra vissa efterforskningar, om det kommer fram något så kontaktar jag er. Två veckor senare fick vi ett brev från myndigheten, tjänstemannen som vi träffat tidigare, ville att vi skulle komma till honom två dagar senare. Vi visste inte varför, kunde bara hoppas att det gällde vår älskade son.

 

Tjänstemannen berättade att han varit i kontakt med svenska ambassaden i Berlin, de hade i sin tur varit i kontakt med de sociala myndigheterna och hittat en ensamkommande pojke i sjuårsåldern, pojken var nu placerad hos en familj något utanför Berlin. Det är troligt att detta är er son, jag kommer att ringa upp familjen, ni ska få prata med barnet. Vi kan bara hoppas att det är er saknade son. Mannen ringer upp, han börjar samtalet med att prata på det engelska språket, vi förstår inte vad de säger.

 

Migrationstjänstemannen vänder på den stora telefonen som står på skrivbordets yttersta kant, högtalaren är vänd mot oss. En späd röst från ett barn hörs via högtalaren, ”mammi, är du där mammi? Du skriker ut vår älskade sons namn samtidigt som du kastar dig ner mot rummets golv, tackar allas vår gemensamma gud, är det verkligen du älskade son?

 

MUSIK= Simon & Garfunkel, The sound of silence

 

En lång stund senare hade vi alla lugnat ned oss, tjänstemannen pratade vidare med kvinnan i vår sons tillfälliga familj. Nu skulle myndigheterna i Tyskland och Sverige samordna överförandet av vår älskade son, vi fick information om att det kommer att ta viss tid, vi måste trots allt stå ut med denna väntan när flera länders regelverk är inblandade, men det smärtar oerhört.

 

Månader gick, du min älskade hustru misströstade många gånger under tiden, mina ord om att vår son skulle komma hem till oss en vacker dag hjälpte föga. Det var just så det blev, en vacker försommardag kom migrationstjänstemannen tillsammans med en kvinnlig kollega till vårt bostadsområde, mellan sig hade de en liten pojke i sjuårsåldern, det var vår älskade och saknade son. Den lilla pojken kommer springande mot oss, hans armar är utsträckta och han skriker ut orden, ”pappi - mammi”! Äntligen kunde familjen bli hel igen, vi tackar vår gud och vi tackar landet Sverige. Världens bästa land.

 

Hela vår värld består av en gigantisk mosaik, i alla former och färger, men fortfarande ett gigantiskt pussel. Samtliga bitar har sin plats, eller kommer att finna den i vårt gemensamma och enorma universum, där vi alla färdas för ett ögonblick.

 

Älskade lyssnare, vi har precis tagit mark efter vår resa i flyktingskapets tecken där våra älskade barn har stått i centrum, jag är mycket tacksam för att du ville följa med på resan till känslornas djupa brunn och humanismens underbara rike. Blev du berörd? Jag hoppas naturligtvis det, förhoppningsvis kommer du att möta den lilla pojken någonstans i livet, även den övriga familjen naturligtvis. När du gör det, tänk på just den här resan som vi nyss har gjort tillsammans, bara du och jag. Just du kan göra skillnad.

 

Tack älskade medmänniska, ha det gott därute i den svenska sommaren, hoppas att vi möts igen någonstans, uti vårt underbara land. Världens bästa land, Sverige.

 

 

MUSIK= Janne Schaffer, Brusa högre lilla å